Södra Öland är sedan år 2000 ett världsarv. Det unika är att de olika delarna i odlingslandskapet används för samma ändamål som de gjorts i hundratals år. På gamla strandvallar ligger byarna, intill dessa strandvallar finns den odlade jorden, på ängarna ner mot Östersjön går djuren på bete och på alvaret finns också bete, dock inte lika frodigt.
Världsarvet uppmärksammas varje år med en egen vecka. Hösten 2021 fanns ”vandring i testfältets hjärta” med som en programpunkt.
Temat ” i testfältets hjärta” syftade på inre testfältet för lägre flyghöjder (800 – 1500 meters flyghöjd) som användes för flera omfattande tester under 1960-talet.
Sju hurtiga deltagare gick i duggregn de fem kilometerna från Vickleby till samlingspunkten mitt ute på alvaret. Föreläsningarna till bilder har varit många, men det här var första gången det skulle bli guidning här ute, långt från alla bilvägar.
Vi vandrade utmed en del av fältets mittlinje från nord till syd, den linje flygplanen lade sig över för att komma in rakt över fältets mittpunkt. Linjen markerades med 1,5 x 5 meter stora gula rektanglar av masonit, som kunde ses från flera kilometers höjd. Vi tittade också på de formationer av kalkstensflisor som lagts ut på bestämda platser för att flygfotografen skulle exponera, alltså ”trycka av” kameran, över rätt punkt. Flygfoton togs inte bara tas över mittpunkten, utan också på bestämda avstånd från mitten så att bilderna kom att överlappa varandra. De kunde då användas parvis så att de tillsammans gav djupeffekt.
Inre fältet är 1,5 x 1,5 km stort, med 67 betonglock. Vi passerade sju av dem, bland annat den viktiga mittpunkten för hela testfältet, som kallades origo. Runt origo finns en utlagd cirkel av kalkstensflisor, som tidigare var vitmålade. Syftet var att kunna lokalisera mittpunkten från luften. Vid origo fanns också en testtavla, för att kunna jämföra kontrasten mellan olika bilder.
I stora, yttre testfältet fanns enbart betonglock, men i inre fanns också mindre flygsignaler i storleken 40 x 40 cm. De var målade direkt på kalkstensflisan, eller utgjordes av masonitskivor på fyra ben. Av dem finns bara färgflagor respektive borrhål kvar.
Jag berättade om flygfotograf Ingemar Adolfsson från Gävle som sagt att det sällan var några problem att fotografera Ölandsfältet. Testfältet var lätt att hitta där det låg mitt på en avlång ö, och alla markeringar underlättade inflygningen. Det var viktigt att fotografen kunde fota lodrät, utan att behöva luta kameran för att få origo mitt i bilden. Ju ”planare” bilderna blev desto enklare var det att räkna ut felen i bilderna. Att komma hem till Kartverket med ”skeva bilder”, bilder som tagits snett ner mot mittpunkten, var inte uppskattat.
Klart väder var också en förutsättning för att flygbilderna skulle bli bra, och det är det ofta på Öland. Men det kan faktiskt vara mulet också, det var denna dag 12 september 2021 ett bevis på. Molnlagret var kompakt, men vi hade faktiskt regnuppehåll under hela rundturen i testfältet och hann också att dricka kaffe. Men sedan började det regna lätt igen, då bröt vi upp för att återvända till Vickleby.