När Apollo 11 i juli 1969 landade på månen dokumenterade astronauterna Neil Armstrong och Buzz Aldrin månpromenaden med en svensk Hasselbladskamera. I alla bilderna finns 25 hårfina kors. Det beror på att skärningspunkterna i ett mycket noggrant rutnät ristades in i en glasskiva framför filmen i kameran.
Mönstret med 5 x 5 kors är faktiskt samma som fanns i ursprungliga Ölands testfält, när det anlades 1955. Även om rutnätet på alvaret och det i månkameran hade olika syften, så är upphovsmannen densamme: Bertil Hallert, professor i fotogrammetri på Kungliga Tekniska högskolan i Stockholm.
På alvaret lades locken ut som punkter i ett rutnätsmönster, för att kunna undersöka flygkamerors noggrannhet. Men hur och varför kom samma mönster in i månbilderna? Allt började egentligen med att Nasa i början på 1960-talet vände sig till Bertil Hallert för att få kartmaterial inför landningen på månen. Hallert var en av de ledande i världen inom sitt område, fotogrammetri, och hade dessutom forskat USA. Han samlade in bilder på månen tagna från teleskop runt om i världen. Men det visade sig att fotografierna inte dög. Avståndet mellan jorden och månen var helt enkelt för stort för att få tillräckligt detaljerade bilder.
Att utgå från teleskop hade varit Nasas idé. Nasa fick tänka nytt, och gav nu två amerikanska myndigheter i uppgift att göra var sin karta över månen, utifrån två andra metoder. Sedan skulle Bertil Hallert bedöma vilken som var bäst. De kom att analyseras vid Hallerts institution för fotogrammetri på KTH i Stockholm, och det visade sig att ingen av de två kartorna motsvarade Nasas krav på noggrannhet.
Nasa fick väja en betydligt mer kostsam metod, nämligen att skjuta upp rymdsonder mot månen som skulle sända hem närbilder av ytan. Den ena efter andra skickades iväg, men alltid vad det något som fallerade. Rymdsonderna kom ur kurs och missa månen, eller fick tekniska problem med sändningen. Då blev det inga närbilder trots att sonderna kraschade mot ytan som planerat. Sommaren 1964 lyckades det äntligen, på sjunde försöket. Närbilderna av ytan var sensationella, och kablades ut över världen.
Bertil Hallert följde förberedelserna inför månlandningen, men hade inga nya specialuppdrag för Nasa. Däremot kom han att bistå firma Hasselblad, som i Göteborg febrilt arbetade med den fotoutrustning astronauterna skulle ha med sig. Hallert hade stor erfarenhet från alla undersökningar av flygkameror över Ölands testfält, som då pågått i drygt tio år.
Bertil Hallert var den som föreslog en glasplatta framför kamerans filmplan. Dels för att filmen skulle ligga slät och inte bukta, men också för att kunna rista in kors. Om filmen skulle krympa på grund av hettan på månytan, skulle korsen göra det möjligt att återställa bilderna till rätt proportioner.
Hasselblad hörde sig för med Nasa, som inte hade något emot de 25 korsen. De sattes in enbart i Hasselbladskameror som skulle användas på månytan, och kom snart att förknippas med månlandningen. Se bara här när tyska hårdrocksgruppen Rammstein använder månlandningen för att symbolisera ”amerikaniseringen” i världen.
Rutmönstret 5 x 5 var Hallerts signum. Rutnätsmetoden, på engelska The grid method, hade satt en ny standard för undersökningar och kontroller av flygkameror. Att ha just 25 kontrollpunkter var väl genomtänkt. Det var nära det minsta antalet kontrollpunkter som krävdes för att få fram kameraobjektivets fel, för det behövdes punkter både i kanten av bilderna och några längre in på bildytan. Samtidigt var 25 punkter nära det maximala antalet för att det skulle vara praktiskt möjligt att räkna fram felen enligt Hallerts metod. Detta var före datorns tid, och de avancerade beräkningarna gjordes med enkla, mekaniska räknemaskiner.
Hasselblad skulle naturligtvis dra nytta av att så många såg månbilderna med de tunna korsen. De lyftes fram i marknadsföringen av ”konsumentvarianten” av månkameran, MK70. Beteckningen står för Mätkamera 1970, och den var avsedd för fotogrammetri. Det var en yrkeskamera som var lätt och smidig jämfört med andra mätkameror vid denna tid, som i regel var omständliga att handha.
MK70 och månkameran var i grunden samma kamera, och kanske är det därför korsen i månbilderna ibland har tolkats som att de fanns där för mäta i bilderna, precis som på mätkameran MK70. Men det är en feltolkning. Månbilderna kan inte användas parvis för att mäta i, av flera skäl. Bland annat för att astronauterna på månen fotograferade på fri hand.
Men astronauterna tog faktist bilder parvis, för att de senare skulle kunna betraktas i 3D. Ett sånt exempel är bilden som kallats ”första steget på månen” som egentligen är ett experiment där Buzz Aldrin tar en serie bilder från lite olika vinklar. Syftet var att utifrån bilderna kunna analysera hur poröst måndammet var. Detta hade diskuterats livligt, en del varnade till och med att astronauterna skulle sjunka ner och riskera fastna på månytan, men så blev det inte.
MK70 kom att användas inom skilda områden, som exempelvis flygfotografering med mindre plan, typ sportflygplan. Och vid knäskålsoperationer och dokumentation av skulptur och arkitektur i 3D. För att vara en mätkamera sålde den bra.
Det var ju precis vad Bertil Hallert hade förutspått. Anledningen till att han tog kontakt med Hasselblad 1967 var just för att tipsa att det utifrån deras kamera med negativformatet 6 x 6 cm skulle gå att göra en liten nätt mätkamera. Inte många på Hasselblad lär då ha vetat vad en mätkamera var för något, men ledningen insåg att om man lyckades så skulle man skapa ett helt nytt marknadssegment. Och det var precis vad som hände.
