1 juli 1955 rullade en gräddgul Ford Anglia iland i Färjestaden. Till skillnad mot många andra som åkt med färjan från Kalmar väntade inte någon solsemester på Öland, utan månader av arbete. Bilen var fullastad med geodetiska instrument, för att bestämma koordinaterna för 25 betonglock som under våren lagts ut på Stora alvaret.
Flygbilder hade slagit igenom som underlag för kartor och all slags projektering, som att planera nya stadsdelar, nya vattenkraftverk eller nya motorvägar. Allt gick så mycket snabbare med flygbilder. Men ingen hade lyckats undersöka noggrannheten. Att göra kameratester i luften ansågs omöjligt bland annat för att flygplanet aldrig tog bilderna exakt lodrätt mot marken. Men en svensk professor vid namn Bertil Hallert hade i januari 1955 ansökt om patent på en helt ny beräkningsmetod där fel på grund av flygplanets lutning kunde kompenseras. Den metoden låg till grund för testfältet.
De två i bilen som rullade av färjan var Ingmar Peterson och hans far Ruben Peterson. Ingmar var nyutnämnd statsgeodet. Statsgeodeterna ansvarade för uppmätningen av Sverige. Ruben var sommarledig folkskollärare som följde med som sällskap, och han var säkert nyfiken på detta unika projekt med ett testfält. Flera statliga myndigheter stod bakom satsningen, i samarbete med Tekniska högskolan i Stockholm där Hallert var professor.
Ingmar Peterson arbetsgivare var Kartverket, som var en av parterna. Målsättningen var att mäta in rören i mitten på betonglocken med ett medelfel på högst 1 cm. Kraven var högt ställda eftersom de kommande testerna skulle hålla vetenskaplig klass.
Att mäta in punkter långt ut på alvaret på centimetern lät sig naturligtvis inte göra i en handvändning. På samtliga lock placerades master. Fem torn byggdes sedan runt testfältet, och från dem mättes vinklar till alla lock. Utifrån all denna data skulle Ingmar sedan ägna den efterföljande vintern åt att räkna ut lockens koordinater. Ett jättejobb – detta var före datorns intåg och beräkningarna gjordes med mekanisk räknemaskin, typ Original Odhner.
Att arbeta ute på alvaret skulle också visa sig bli en utmaning. Sommaren 1955 var väldigt varm. Nästan tre månader byggdes det och mättes. Som mest var arbetsstyrkan runt tio man, men mesta arbetet gjordes av Ingmar och Ruben Peterson tillsammans med tre hantlangare.
Både far och son var fotointresserade och tog många bilder. Bilden längre upp på denna sida, där de sitter och fikar på alvaret framför Anglian, är ett montage av två olika foton där de fotograferat varandra.
Fotografierna har Ingmars son Lars ställt till förfogande. Lars besökte tillsammans med sin familj testfältet för ett par år sedan.
Hur gick det då med mätningarna 1955? Jo, det högt uppsatta målet med en centimeter kunde inte nås. En av orsakerna var att kor och hästar på detta trädlösa alvar upptäckte njutningen med att kunna klia sig mot masternas vajrar. Medelfelet blev två centimeter, vilket var fullt acceptabelt.
Fältet flygfotograferades och felen räknades ut. Metoden visade sig fungera, och resultatet offentliggjordes på en internationell konferens sommaren 1956. Svenskarna visade resten av världen att det faktiskt gick att testa flygkameror i luften.
KTH kom att få arbeta fram internationella normer för testning och kalibrering av flygkameror. Bertil Hallert fick även uppdrag av Nasa och Ingmar Peterson kom få ytterligare specialuppdrag innan han blev byråchef, och kom att ägna sig mer åt inomhusjobb och planering.
Anläggningen på alvaret satte en ny standard för testfält och fick efterföljare i flera andra länder. Den kom att byggas ut i etapper, för att till slut ha 185 betonglock.